Bibelbältet

Regn på oss fram till Gränna.
Vätternrundan hade dragit fram samma sträcka någon dag innan, vilket märktes på hundratals (typ) flaskor och cykelslangar slängda i diket. Snuskcyklister!

I Gränna stannade vi och hittade ett gemytligt café med två nervösa servitriser och en onervös, som improviserade fram en slags varm pastasallad åt oss vegetarianska ufon. Vi satt länge och åt, drack kaffe och småpratade med varandra, servitriserna (de nervösa) och några småfåglar som gjorde oss sällskap på lunchbordet. Den mest nervösa servitrisen glömde bort att ge oss bröd till maten, och när vi gick och frågade fick vi på rödaste rappet två nervösa bitar med extrema mängder smör som kompensation för förseningen.

Även caféets toalett var en fröjd att besöka, uppvärmt och lyxigt med varmvatten i kranen att mjuka upp de kalla regnade fingerlederna med. När det var dags att åka stod Mattias och micklade med cykeln, så jag gick och hälsade lite på en hund som hetter Roy. Han var mycket artig och tog i hand/tass när jag kom. Han tyckte mycket om att leka kurragömma och sätta ringar på en pinne, berättade hans ägare Berra. Berra hade cyklat från Stockholm till Västkusten när han var ung, vilket uppskattningsvis borde vara 50 år sedan. Jag vill inte tänka på hur cyklarna såg ut på den tiden, men så hade det också tagit hela sommaren på backiga grusvägar genom hela Värmland, berättade Berra.

Middagen intogs på en deprimerande kristen ort då vi båda fått totalt slut på ork i hela kroppen och inte orkade ta oss en meter till. Sista biten fick vi leda cyklarna. Det var väl djävulen som kryddat vår ateistiska måltid med ondska kan man tro, vi blev osams för hundrade gången och rullade vidare mot Jönköping med svullna, bistra hjärtan. Väl i Jönköping hälsades vi först av en fin utsikt vid vattnet, och därefter resans mörkaste åskmoln. Skyfallet började då vi hunnit inse att vi var vilse och inte hade någon aning om hur man vare sig tog sig ut ur stan åt rätt håll eller hittade en kvällsöppen mack för att skaffa vatten. Vi gömde oss under ett tag och tittade på hur gatorna fylldes av flera centimeter forsande vatten. För säkerhets skull bestämde sig Oden där uppe för att även piffa till stämningen med en hagelskur, som fyllde stuprörsmynningarna med snölika högar.

Efter en stunds irrande i bibelbältets huvudstad blev vi desperata av trötthet och hagelhot, och slog upp tältet i en oerhört välklippt och platt lekpark. Mattias tyckte att barnen kunde bli skrämda när de kom att leka på morgonen, men jag vidhöll att ungjävlarna kan väl dela med sig av sitt kommunalt välansade gröngräs. På morgonen kom det förresten bara ett barn, som var typ fjorton år och borde vara i en ålder där lekparker bara används för att hänga och tjyvröka, varför man kan anse att vi gjorde det Jönköpingska samhället en tjänst med våran vuxna närvaro.