Mittjylland

Varfør i hela friden ska det vara så svårt att vara disciplinerad?
Vi bestæmde dyrt och heligt att sluta cykla vid åtta varje kvæll før att kunna njuta av kvællarna och komma upp på morgnarna. Hur længe høll det? Svar: noll dagar.
Det kryllade av vackert belægna campingplatser nær klockan nærmade sig åtta, men det gick ju så bra att cykla. Och så gick solen ner ænnu en gång øver de danska nejderna, medan de tappra men korkade cyklisterna ivrigt trampade på, åkallande mørkrets makter. Det blev ænnu en fulcamping på rastplats, eftersom lokalbefolkningen upplyst om att det var flera mil till næsta camping.

Onsdagen førde mer lycka med sig betræffande logi.
Vi passerade Horsens, en liten ogæstvænlig stad. Karin børjade kænna sig risig, så vi tog det lugnt. En och annan elitcyklist svishade førbi. Och lite senare harvade vi oss ifatt en av dem. Det var Dan, en triatlet, som fått punka på sin supercykel och frågade om vi hade verktyg. Han tittade lite misstænksamt på mina traktorverktyg som garanterat hade førstørt hans kolfiberfælgar. Pumpen funkade iallafall, och luften verkade hålla. Han susade ivæg glad i hågen. Efter någon kvart åkte vi ifatt honom igen. Han pumpade lite till, och erbjød sovplats hemma hos sig, som vi lyckligt tog emot.