Fredagen den 13:e.

Underbar morgon! Vaknade överhettad i tältet vid åttatiden efter att ha sovit en god natt på tallbarrsmark, tog av mig naken och gick de 5 metrarna till sjön för ett litet morgondopp. Storfrukost (nu är det gröt OCH tre mackor som gäller) och äntligen lite styrka i benen.

På vägen träffade vi ett galet lamm. Sällskapssjukt som få stod det och bräkte efter uppmärksamhet så att våra hjärtan blödde. Då vi klappat det lite på nosen rymde det ut genom elstängslet och försökte dia mig i rumpan. Galning! När jag försökte gå därifrån sprang det efter som en trogen hund, och familjen som hade hagen var inte hemma. Vi fick göra inbrott i lammhagen för att lura in lammet till sina fårkompisar, och när vi sedan cyklade iväg stod det och grät efter människosällskap.

Resans första regnväder, lämpligt nog vid Regna. Målet för dagen var Linköping, och självklart hade vi fylleräknat med fingermått på kartan. Vi kom fan aldrig fram. Efter sju mil var jag slut i benen igen, men Mattias ville fortsätta. 3 mil kvar, fylleräknade vi. Jag var surare än Rådjuret Från Helvetet vi gäckats av ett par nätter innan. Hungrig, trött och PMSi en aggressiv coqtail som jag inte var snål med att bjuda mitt sällskap på. I ett försök till uppmuntran stannade vi (osams) i en skogsdunge och Mattias bet ihop och började stresslaga en soppa. Det tog inte längre än 30 sekunder innan vi var omgärdade av mitt livs hittills värsta knottsvärm. Klädd från topp till tå, med mössa, sjal för ansiktet OCH mina sjukt gula MC-glasögon vars syfte är att hålla tätt mot insekter, försökte jag för jäves barrikadera mig från de små blodlystna gynnarna. Men tro fan att en eller två ändå hann smita in mellan mitt öga och glasögat, för att surra som en dimmig fläck och sticka mig i ögonlocken.
Det hade gått bra att sitta stilla och äta om man hade kunnat använda knott istället för timjan på soppan.
Vi valde matpromenad med våra sjuka knottrustningar. Vi måste väl ha sett ut som två förrymda fångar från någon anstalt i yttre rymden där vi spatserade omkring med våra kåsor och försökte svälja vegetariskt.

Pausen gav bara en marginell förbättring av det usla läget, och vi surade på varandra de sista tre milen. En stund var vi tvugna att stanna och bråka lite på vägrenen. Hur bra kan det vara för en relation att isolera sig två personer, göra samma enformiga och skitjobbiga aktivitet dag ut och dag in, utan ordentligt med bra mat och vatten?

En gubbe vi tiggde vatten av på vägen uttryckte det som att ja, ska man vara så tätt inpå varandra så länge, då gäller det att det verkligen funkar.

Fan vet om det gör det. Den som lever får se.