Angst

Tre veckor sedan vi akte. Vart har tiden tagit vagen? Hjarnan har nog vilat upp sig lite, for jag minns inte sa mycket.

Hade lite febervarning igar nar jag cyklade, men det gick okej. Gott att vara pa vag igen!

En lite rolig grej hande nar vi at vandrarhemsfrukosten. Vi och tva deprimerande tysta par som verkade hata varandra mycket mer an vad vi gjorde hade slagit oss ner vid varsitt bord med praktiga buffeetallrikar med mackor och frukt. En tjej pa kanske 10 ar och hennes yngre slakting i 6-arsaldern gjorde entre utan vuxet sallskap. De spanade lite pa frukostbuffén, den aldre verkade vilja kolla in vad det fanns att ata, och den yngre ville bara rasta sitt olydiga gosedjur pa smorgasfaten och vid mysliskalen.
- Angst! Angst! skrek han at det lilla djuret med pipig rost.
Djuret for runt over buffén med en javla fart.Ungen fortsatte pipa lite pa tyska vilket jag inte forstod, och fortsatte sedan med sitt utrop av "ANGST!"

Som den sanna psykologstudent jag ar forsokte jag tolka barnets beteende, men lyckades inte komma fram till nagot annat an den tragiska slutsatsen att den tyska lintotten hade ett gosedjur som han hade dopt till Angest.
Jag tittade dampat pa Mattias och fragade, antagligen med lite for hetsig ton:
- Heter hans gjosedjur Angest?!!

Mattias skrattade i sakert en minut, och jag med eftersom jag var glad over att vara sa kvick och lyckad som tysk psykologiobservator. Nar M lugnat sig lite forsokte han pa ett extremt diskret satt, som om alla i rummet haft tratt-oron och kunnat svenska, forklara for mig:
- Nej, han har bara san rost.
- Va?
- Gosedjuret har sadan rost bara. Han AR radd.

Vi skrattade val i fem minuter till eller sa, jag at mattias overdrivna diskretion och han at min nagot forhastade slutsats om gosedjuret Bambis (som det nu egentligen hette) identitet.

Som ni kanske forstar pa var humor hander det inte jattemycket nar man ar ute och trampar. Man far roa sig at det lilla.