storfinalen: skottlossning och cykelskojare.

Att ta sig hem med flyg var från början uteslutet. Både miljöfarligt och töntigt, dessutom som ett hån mot den mödosamma färden att åka hem på en fiskvart. Tyvärr visade det sig halvt omöjligt att frakta hem våra tvåhjulta vänner Ida och Gary. Flyg var minst omöjligt och så fick det bli..

Nåväl: ett andra besök i bästa salladshaket, fika på grannfiket som jag mer än gärna skulle bli stammis på, innan det var dags att ta sig till flygplatsen med cyklarna via Gare du Nords tre vånigar rulltrappa i kvällsrusningen och pendeltåg. På flygplatsen åkte verktygen fram: bort med pedalerna, styret i nittio grader och ut med luften. I med cykelväskorna i svarta plastsäckar med ett trassel till snöre runt.
Incheckningskö. Karin halvfebrig och med huvudverk och jag nervös eftersom jag glömt passet hemma för sex veckor sen. Som grädden på chokladen spärrar polisen av den halva av flygplatsen vi ska checka in på, gastar och blåser i visselpipor, och skjuter till slut sönder en väska som någon glömt. Amatörsociologen i mig muttrar om rituella danser. OM det hade varit en bomb i den sönderskjutna väskan hade det kanske inte varit så bra om folk hade varit kvar i huset överhuvudtaget. Tänker att flygplatsen med sin dans kanske lite vill tala om att kreti och pleti förihelvete ska hålla sig i skinnet. Men vad vet jag...

Bråttom blir det, och cyklarna ska in till ett rum för konstigt bagage, där två skojfriska fransoser tar god tid på sig och inte bryr sig det minsta om att vårt plan ska lyfta om fem minuter. Incheckningskvinnan får springa med oss till säkerhetskontrollen där de rynkar på näsan åt våra stinkande handbagage. Planet får vänta på oss, men vi får åka med.

Hemma på Arlanda visar det sig att cyklarna är kvar i Paris. Hurra. Efterlysning hos trött kundservicetjej som skriver ut kontrollnummer på en "apparat från femtitalet, typ". Flygbussarna har slutat gå för natten, men hittar någon slags Swebus till Uppsala.
Nu hemma och lyssnar på Sommar i P1 i ett kollektiv som inte är vad det varit. Vi får se om Ida och Gary kommer hem, eller om de sett sin chans att sitta i Le Marais och pimpla rödvin på gamla dagar, istället för att vara laståsnor åt sina hårdnackade husbönder.