Motvind

Ibland galler det att vara javligt envis. Och ibland maste man bara ta hand om sig sjalv.

Sol, 22 grader och vindstilla... kan man ju dromma om. Motvinden har praglat vara senaste dagar, liksom alla andra dagar for den delen. Av de 150 cyklade milen har vi haft medvind i 5. En lite mer erfaren cyklist, eller nagon med meterologiska ambitioner, hade ju kunnat rakna ut att det blaser fran atlanten, samt att nordanvinden kommer forst pa hosten nar det ar dags att bli kallt. I juni och juli blaser det hur som helst fran sydvast, och det ar i denna forbannade riktning vi har fardats i snart en manad.

Igar kom dodsstoten. Efter fem fuktiga, svala dygn med klibbiga taltnatter, dyra campingar och inget varmvatten, samt felakning pa felakning, skulle vi paborja nast sista etappen till Amsterdam. Jag vaknade likt de senaste dagarna med en haglos, gra kansla av att inte kunna och inte kunna och inte vilja astadkomma nagonting i cykelvag. Eller nagonting over huvud taget. Packade ihop det blota taltet, pillade bort sniglarna fran packningen och letade mataffar for att kopa frukost. Innan vi hann borja ata kom stortregnet. Vi forsokte soka skydd under ett rejalt trad, men det hjalpte inte direkt. Mitt regnstall har slutat stota bort vatten, skorna stinker av gammalt regn och svett. Genomblot och kall igen. Hosta. Snor. Trott efter bullrig taltnatt vid ett bankande industriomrade.

Sana dar sporegn brukar ju ga over lite snabbt. Vi vantade och vantade. Akte till nasta trad, ett lite storre anda, men aven dar blev vi regnade. det borjade aska och blixtra, allt var djavligt och vi var pyttepyttesma. Mattias blev forbannad och stod och vralade upp mot himlen att nu var val gud nojd, medans jag forsokte tillampa principen att om man ler sa blir man gladare, varpa jag fastnade i ett hysteriskt och falskt leende dar i skyfallet.
Sedan kom de gyllene orden fran min svarande kamrat:
- ska vi satta oss pa ett tag?
Jag var inte sen att svara jakande, och aldrig har jag val trott att det skulle innebara en sa stor lattnad och en sa liten besvikelse att ge upp. Jag trodde anda att det skulle svida lite, men nej. Det var bara for djavla skont att bestamma sig. Att sedan se de 10 milen susa forbi med osregnet mot rutan pa taget istallet for i ansiktet, var lika fint som solnedgang och bubbelbad.

Nu ar vi i Amsterdam och blir panka. Allt ar jattedyrt och overallt ar det turister som har akt hit for att kopa horor och roka pa. Vi hatar dom och langtar till osteuropa. Far se hur lange vi stannar har, och vad vi tanker gora sedan. En sak ar i alla fall saker: till Paris gar det snabba, skona tag, om vi nu skulle fa for oss att aka dit. Det racker med motvind for i ar.