Att ta sig hem med flyg var från början uteslutet. Både miljöfarligt och töntigt, dessutom som ett hån mot den mödosamma färden att åka hem på en fiskvart. Tyvärr visade det sig halvt omöjligt att frakta hem våra tvåhjulta vänner Ida och Gary. Flyg var minst omöjligt och så fick det bli..
Nåväl: ett andra besök i bästa salladshaket, fika på grannfiket som jag mer än gärna skulle bli stammis på, innan det var dags att ta sig till flygplatsen med cyklarna via Gare du Nords tre vånigar rulltrappa i kvällsrusningen och pendeltåg. På flygplatsen åkte verktygen fram: bort med pedalerna, styret i nittio grader och ut med luften. I med cykelväskorna i svarta plastsäckar med ett trassel till snöre runt.
Incheckningskö. Karin halvfebrig och med huvudverk och jag nervös eftersom jag glömt passet hemma för sex veckor sen. Som grädden på chokladen spärrar polisen av den halva av flygplatsen vi ska checka in på, gastar och blåser i visselpipor, och skjuter till slut sönder en väska som någon glömt. Amatörsociologen i mig muttrar om rituella danser. OM det hade varit en bomb i den sönderskjutna väskan hade det kanske inte varit så bra om folk hade varit kvar i huset överhuvudtaget. Tänker att flygplatsen med sin dans kanske lite vill tala om att kreti och pleti förihelvete ska hålla sig i skinnet. Men vad vet jag...
Bråttom blir det, och cyklarna ska in till ett rum för konstigt bagage, där två skojfriska fransoser tar god tid på sig och inte bryr sig det minsta om att vårt plan ska lyfta om fem minuter. Incheckningskvinnan får springa med oss till säkerhetskontrollen där de rynkar på näsan åt våra stinkande handbagage. Planet får vänta på oss, men vi får åka med.
Hemma på Arlanda visar det sig att cyklarna är kvar i Paris. Hurra. Efterlysning hos trött kundservicetjej som skriver ut kontrollnummer på en "apparat från femtitalet, typ". Flygbussarna har slutat gå för natten, men hittar någon slags Swebus till Uppsala.
Nu hemma och lyssnar på Sommar i P1 i ett kollektiv som inte är vad det varit. Vi får se om Ida och Gary kommer hem, eller om de sett sin chans att sitta i Le Marais och pimpla rödvin på gamla dagar, istället för att vara laståsnor åt sina hårdnackade husbönder.
2008-07-17
la petit final: tornet.
Vi borjade prata om det redan i Holland - om vi lyckas cykla till Paris ska vi klattra upp for alla trapporna i eiffeltornet.
Nu hade vi inte cyklat riktigt hela vagen, men det kunde anda vara vart att gora ett benmuskeltest. Dessutom sag tornet sa litet och gulligt ut fran kullen pa mont martre. Kan val inte vara nagon match?
Nar vi cyklat dit insag vi att det nog var javligt hogt anda. 45 minuters ko och 4 euro fattigare borjade vi i alla fall knata uppfor. Pas du problem! De sexhundra nagot trappstegen var en bit kaka att bestiga. Det kandes inte ens i laren. Halvvags upp fick man inte ga mer i trappor utan var tvungen att sta i ko for att ta en dyr hiss. Vi sket i det, tog lite smoriga bilder pa oss sjalva dar uppe och skuttade sedan nedat igen. Pa vagen motte vi feta barn och bleka vuxna som stod och flasade pa nagon avsats och holl sig i racket. Det var da det gick upp for mig att vi har cyklat forbannat langt.
Nu hade vi inte cyklat riktigt hela vagen, men det kunde anda vara vart att gora ett benmuskeltest. Dessutom sag tornet sa litet och gulligt ut fran kullen pa mont martre. Kan val inte vara nagon match?
Nar vi cyklat dit insag vi att det nog var javligt hogt anda. 45 minuters ko och 4 euro fattigare borjade vi i alla fall knata uppfor. Pas du problem! De sexhundra nagot trappstegen var en bit kaka att bestiga. Det kandes inte ens i laren. Halvvags upp fick man inte ga mer i trappor utan var tvungen att sta i ko for att ta en dyr hiss. Vi sket i det, tog lite smoriga bilder pa oss sjalva dar uppe och skuttade sedan nedat igen. Pa vagen motte vi feta barn och bleka vuxna som stod och flasade pa nagon avsats och holl sig i racket. Det var da det gick upp for mig att vi har cyklat forbannat langt.
2008-07-16
Paris!
Vi tog taget fran amsterdam till bryssel for att fortsatta cykla lite i Belgien. Pa samma tag satt Klara och Bente; lilla varld! Vi tog en lunchfika pa bryssel station och sedan trampade vi ivag mot belgiska byar. Cyklade over franska gransen for tre dagar sedan, och vi fick varan franska by, med vinkorkar pa gatan och gubbar i basker som sager bonjour hela tiden. Vi stannade i Valenciennes i tva natter och spenderade en dag med att lyxcykla utan packning i en nordfransk "skog".
Igar tog vi taget till Paris. Underbar stad och underbart fardmedel. Har vandrar vi runt och myser ett par dagar. Pa sondag natt kommer vi hem, och jag har en kansla av att vi kommer att behova cykla fran arlanda... men vad gor val det?
Skriver mer om vara belgiska aventyr senare, franska tangentbord ar som att knacka ett schiffer, huvva!
Igar tog vi taget till Paris. Underbar stad och underbart fardmedel. Har vandrar vi runt och myser ett par dagar. Pa sondag natt kommer vi hem, och jag har en kansla av att vi kommer att behova cykla fran arlanda... men vad gor val det?
Skriver mer om vara belgiska aventyr senare, franska tangentbord ar som att knacka ett schiffer, huvva!
2008-07-09
Motvind
Ibland galler det att vara javligt envis. Och ibland maste man bara ta hand om sig sjalv.
Sol, 22 grader och vindstilla... kan man ju dromma om. Motvinden har praglat vara senaste dagar, liksom alla andra dagar for den delen. Av de 150 cyklade milen har vi haft medvind i 5. En lite mer erfaren cyklist, eller nagon med meterologiska ambitioner, hade ju kunnat rakna ut att det blaser fran atlanten, samt att nordanvinden kommer forst pa hosten nar det ar dags att bli kallt. I juni och juli blaser det hur som helst fran sydvast, och det ar i denna forbannade riktning vi har fardats i snart en manad.
Igar kom dodsstoten. Efter fem fuktiga, svala dygn med klibbiga taltnatter, dyra campingar och inget varmvatten, samt felakning pa felakning, skulle vi paborja nast sista etappen till Amsterdam. Jag vaknade likt de senaste dagarna med en haglos, gra kansla av att inte kunna och inte kunna och inte vilja astadkomma nagonting i cykelvag. Eller nagonting over huvud taget. Packade ihop det blota taltet, pillade bort sniglarna fran packningen och letade mataffar for att kopa frukost. Innan vi hann borja ata kom stortregnet. Vi forsokte soka skydd under ett rejalt trad, men det hjalpte inte direkt. Mitt regnstall har slutat stota bort vatten, skorna stinker av gammalt regn och svett. Genomblot och kall igen. Hosta. Snor. Trott efter bullrig taltnatt vid ett bankande industriomrade.
Sana dar sporegn brukar ju ga over lite snabbt. Vi vantade och vantade. Akte till nasta trad, ett lite storre anda, men aven dar blev vi regnade. det borjade aska och blixtra, allt var djavligt och vi var pyttepyttesma. Mattias blev forbannad och stod och vralade upp mot himlen att nu var val gud nojd, medans jag forsokte tillampa principen att om man ler sa blir man gladare, varpa jag fastnade i ett hysteriskt och falskt leende dar i skyfallet.
Sedan kom de gyllene orden fran min svarande kamrat:
- ska vi satta oss pa ett tag?
Jag var inte sen att svara jakande, och aldrig har jag val trott att det skulle innebara en sa stor lattnad och en sa liten besvikelse att ge upp. Jag trodde anda att det skulle svida lite, men nej. Det var bara for djavla skont att bestamma sig. Att sedan se de 10 milen susa forbi med osregnet mot rutan pa taget istallet for i ansiktet, var lika fint som solnedgang och bubbelbad.
Nu ar vi i Amsterdam och blir panka. Allt ar jattedyrt och overallt ar det turister som har akt hit for att kopa horor och roka pa. Vi hatar dom och langtar till osteuropa. Far se hur lange vi stannar har, och vad vi tanker gora sedan. En sak ar i alla fall saker: till Paris gar det snabba, skona tag, om vi nu skulle fa for oss att aka dit. Det racker med motvind for i ar.
Sol, 22 grader och vindstilla... kan man ju dromma om. Motvinden har praglat vara senaste dagar, liksom alla andra dagar for den delen. Av de 150 cyklade milen har vi haft medvind i 5. En lite mer erfaren cyklist, eller nagon med meterologiska ambitioner, hade ju kunnat rakna ut att det blaser fran atlanten, samt att nordanvinden kommer forst pa hosten nar det ar dags att bli kallt. I juni och juli blaser det hur som helst fran sydvast, och det ar i denna forbannade riktning vi har fardats i snart en manad.
Igar kom dodsstoten. Efter fem fuktiga, svala dygn med klibbiga taltnatter, dyra campingar och inget varmvatten, samt felakning pa felakning, skulle vi paborja nast sista etappen till Amsterdam. Jag vaknade likt de senaste dagarna med en haglos, gra kansla av att inte kunna och inte kunna och inte vilja astadkomma nagonting i cykelvag. Eller nagonting over huvud taget. Packade ihop det blota taltet, pillade bort sniglarna fran packningen och letade mataffar for att kopa frukost. Innan vi hann borja ata kom stortregnet. Vi forsokte soka skydd under ett rejalt trad, men det hjalpte inte direkt. Mitt regnstall har slutat stota bort vatten, skorna stinker av gammalt regn och svett. Genomblot och kall igen. Hosta. Snor. Trott efter bullrig taltnatt vid ett bankande industriomrade.
Sana dar sporegn brukar ju ga over lite snabbt. Vi vantade och vantade. Akte till nasta trad, ett lite storre anda, men aven dar blev vi regnade. det borjade aska och blixtra, allt var djavligt och vi var pyttepyttesma. Mattias blev forbannad och stod och vralade upp mot himlen att nu var val gud nojd, medans jag forsokte tillampa principen att om man ler sa blir man gladare, varpa jag fastnade i ett hysteriskt och falskt leende dar i skyfallet.
Sedan kom de gyllene orden fran min svarande kamrat:
- ska vi satta oss pa ett tag?
Jag var inte sen att svara jakande, och aldrig har jag val trott att det skulle innebara en sa stor lattnad och en sa liten besvikelse att ge upp. Jag trodde anda att det skulle svida lite, men nej. Det var bara for djavla skont att bestamma sig. Att sedan se de 10 milen susa forbi med osregnet mot rutan pa taget istallet for i ansiktet, var lika fint som solnedgang och bubbelbad.
Nu ar vi i Amsterdam och blir panka. Allt ar jattedyrt och overallt ar det turister som har akt hit for att kopa horor och roka pa. Vi hatar dom och langtar till osteuropa. Far se hur lange vi stannar har, och vad vi tanker gora sedan. En sak ar i alla fall saker: till Paris gar det snabba, skona tag, om vi nu skulle fa for oss att aka dit. Det racker med motvind for i ar.
2008-07-05
Sackpipor och genuint krimskrams
Nastan som Urkult, gissade jag om festivalen. Naval, ganska mysigt var det, men ocksa mycket snabbt avklarat. Ett valdigt fint festivalomrade, med en mangd stand dar det saldes olika genuina hantverksprodukter, spaddes i runor och pratades om vikingar och kelter, samt blastes sporadiskt i sackpipor. En scen fanns det ocksa. Dar spelade festivalens arrangorer, bandet Rapalje, inte mindre an fyra ganger, och deras kollegor Faun likasa. Fler band var det inte. Rapalje hade byggt upp ett litet imperium kring sig sjalva, och skulle man handla nagot fortarbart, blev det till att vaxla till sig Rapaljeimperiets egna guldmynt och kopa ol i muggar med Rapaljestampel. Vi svor lite over deras krangliga egotrippande, men fick iallafall dansa lite.
2008-07-04
Magisk dans
Vi var i vanlig ordning sugna pa att cykla over gransen till nasta land, och klamde i lite extra for att komma till Holland pa kvallen. Annu ett oglamourost valkomnande, en liten svajig asfaltsbro over en back dar det stod tva hollandska fjortisar och tjyvrokte pa den tyska sidan. Som om deras hyss inte skulle raknas om de var utomlands.
Bentrottheten kom plotsligt, och 15 kilomiter verkade overstigligt nar vi kommit till Bad Nieuweschans. Lyckan log i alla fall mot oss nar vi hittade en fin liten camping inte langt borta. Valdigt mycket gamla hippiesar med rokelse och talt, och inte ett enda porslinsdjur, konstaterade vi nojt och slog upp varat fjallraven pa nastan ingen tid alls. Borjar bli jakligt rutinerade pa att sla upp talt faktiskt.
Stekte hysteriskt sunkiga vegoburgare men orkade inte gora pasta till, sa det fick bli hamburgare pa schwartsbrot och sojabiff. Nyttigt utav bara helvete. Medans vi at lade vi marke till fler och fler konstiga saker. Ungdomar i kilt som blaste i horn-tutor. storde friden. Nagra toser i medeltidsklanningar glad omkring. Vi hade just svalt sista tuggan nar det blev dags for alla pa campingen som vagade visa sitt tryne utomhus att delta i "den magiska danscirkeln". Vi var illa tvugna att haka pa med en synlig entusiasm over denna sociala kvallsaktivitet. Sjalva dansen kandes foga magisk, snarare som en blandning mellan amerikanske linedance och friskis och svettis. Ingen hangde med och det sag mest stressit ut fran en betraktares synvinkel.
Vad var nu allt detta? Vi hade hamnat pa en festivalcamping for det Keltiska Midsommarpartyt. Vara taltgrannar tillika opedagogiska dansinstruktorer, Jan och Karen, overtalade oss att stanna en dag pa festivalen och lyssna pa medeltidsmusik och dricka mjod. Haha. Ja, varfor inte? Man maste val vidga sina vyer lite fran cykelbanans vardag. Vi bestamde oss for att stanna.
Bentrottheten kom plotsligt, och 15 kilomiter verkade overstigligt nar vi kommit till Bad Nieuweschans. Lyckan log i alla fall mot oss nar vi hittade en fin liten camping inte langt borta. Valdigt mycket gamla hippiesar med rokelse och talt, och inte ett enda porslinsdjur, konstaterade vi nojt och slog upp varat fjallraven pa nastan ingen tid alls. Borjar bli jakligt rutinerade pa att sla upp talt faktiskt.
Stekte hysteriskt sunkiga vegoburgare men orkade inte gora pasta till, sa det fick bli hamburgare pa schwartsbrot och sojabiff. Nyttigt utav bara helvete. Medans vi at lade vi marke till fler och fler konstiga saker. Ungdomar i kilt som blaste i horn-tutor. storde friden. Nagra toser i medeltidsklanningar glad omkring. Vi hade just svalt sista tuggan nar det blev dags for alla pa campingen som vagade visa sitt tryne utomhus att delta i "den magiska danscirkeln". Vi var illa tvugna att haka pa med en synlig entusiasm over denna sociala kvallsaktivitet. Sjalva dansen kandes foga magisk, snarare som en blandning mellan amerikanske linedance och friskis och svettis. Ingen hangde med och det sag mest stressit ut fran en betraktares synvinkel.
Vad var nu allt detta? Vi hade hamnat pa en festivalcamping for det Keltiska Midsommarpartyt. Vara taltgrannar tillika opedagogiska dansinstruktorer, Jan och Karen, overtalade oss att stanna en dag pa festivalen och lyssna pa medeltidsmusik och dricka mjod. Haha. Ja, varfor inte? Man maste val vidga sina vyer lite fran cykelbanans vardag. Vi bestamde oss for att stanna.
2008-07-03
Polizei
Cykelkramporna borjar komma pa allvar. Om i rumpan, markliga sma blasor pa sjalva sittytan. Dalig kansel i fingrarna och handerna, samt gnisslande knan.
Vi kom ivag sent och irrade runt for att hitta en farja over en smutsig flod fran Bremerhaven till Nordenham. Blev stoppade av en sur gammal polis pa vagen for att vi cyklade pa nagot som tydligen var en gangbana (men dar atminstone tre cyklister akte forbi medans vi umgicks med farbror uniform). Han pratade bara tyska men jag lyckades i alla fall forsta att vagen vi akte pa bara var for Fussinger eller nat i den stilen. Nar han forstod att vi var svenskar blev han jatteglad och snall och letade fram en liten skrynklig karta ur fickan dar han ritade ut vilken vag vi kunde aka for att hitta den snuskiga floden, och vinkade glatt hejda nar vi akte darifran.
Tyskland ar fullt av roliga och hjalpsamma manniskor, men inte sa snyggt. Snart Holland.
Vi kom ivag sent och irrade runt for att hitta en farja over en smutsig flod fran Bremerhaven till Nordenham. Blev stoppade av en sur gammal polis pa vagen for att vi cyklade pa nagot som tydligen var en gangbana (men dar atminstone tre cyklister akte forbi medans vi umgicks med farbror uniform). Han pratade bara tyska men jag lyckades i alla fall forsta att vagen vi akte pa bara var for Fussinger eller nat i den stilen. Nar han forstod att vi var svenskar blev han jatteglad och snall och letade fram en liten skrynklig karta ur fickan dar han ritade ut vilken vag vi kunde aka for att hitta den snuskiga floden, och vinkade glatt hejda nar vi akte darifran.
Tyskland ar fullt av roliga och hjalpsamma manniskor, men inte sa snyggt. Snart Holland.
2008-07-01
Angst
Tre veckor sedan vi akte. Vart har tiden tagit vagen? Hjarnan har nog vilat upp sig lite, for jag minns inte sa mycket.
Hade lite febervarning igar nar jag cyklade, men det gick okej. Gott att vara pa vag igen!
En lite rolig grej hande nar vi at vandrarhemsfrukosten. Vi och tva deprimerande tysta par som verkade hata varandra mycket mer an vad vi gjorde hade slagit oss ner vid varsitt bord med praktiga buffeetallrikar med mackor och frukt. En tjej pa kanske 10 ar och hennes yngre slakting i 6-arsaldern gjorde entre utan vuxet sallskap. De spanade lite pa frukostbuffén, den aldre verkade vilja kolla in vad det fanns att ata, och den yngre ville bara rasta sitt olydiga gosedjur pa smorgasfaten och vid mysliskalen.
- Angst! Angst! skrek han at det lilla djuret med pipig rost.
Djuret for runt over buffén med en javla fart.Ungen fortsatte pipa lite pa tyska vilket jag inte forstod, och fortsatte sedan med sitt utrop av "ANGST!"
Som den sanna psykologstudent jag ar forsokte jag tolka barnets beteende, men lyckades inte komma fram till nagot annat an den tragiska slutsatsen att den tyska lintotten hade ett gosedjur som han hade dopt till Angest.
Jag tittade dampat pa Mattias och fragade, antagligen med lite for hetsig ton:
- Heter hans gjosedjur Angest?!!
Mattias skrattade i sakert en minut, och jag med eftersom jag var glad over att vara sa kvick och lyckad som tysk psykologiobservator. Nar M lugnat sig lite forsokte han pa ett extremt diskret satt, som om alla i rummet haft tratt-oron och kunnat svenska, forklara for mig:
- Nej, han har bara san rost.
- Va?
- Gosedjuret har sadan rost bara. Han AR radd.
Vi skrattade val i fem minuter till eller sa, jag at mattias overdrivna diskretion och han at min nagot forhastade slutsats om gosedjuret Bambis (som det nu egentligen hette) identitet.
Som ni kanske forstar pa var humor hander det inte jattemycket nar man ar ute och trampar. Man far roa sig at det lilla.
Hade lite febervarning igar nar jag cyklade, men det gick okej. Gott att vara pa vag igen!
En lite rolig grej hande nar vi at vandrarhemsfrukosten. Vi och tva deprimerande tysta par som verkade hata varandra mycket mer an vad vi gjorde hade slagit oss ner vid varsitt bord med praktiga buffeetallrikar med mackor och frukt. En tjej pa kanske 10 ar och hennes yngre slakting i 6-arsaldern gjorde entre utan vuxet sallskap. De spanade lite pa frukostbuffén, den aldre verkade vilja kolla in vad det fanns att ata, och den yngre ville bara rasta sitt olydiga gosedjur pa smorgasfaten och vid mysliskalen.
- Angst! Angst! skrek han at det lilla djuret med pipig rost.
Djuret for runt over buffén med en javla fart.Ungen fortsatte pipa lite pa tyska vilket jag inte forstod, och fortsatte sedan med sitt utrop av "ANGST!"
Som den sanna psykologstudent jag ar forsokte jag tolka barnets beteende, men lyckades inte komma fram till nagot annat an den tragiska slutsatsen att den tyska lintotten hade ett gosedjur som han hade dopt till Angest.
Jag tittade dampat pa Mattias och fragade, antagligen med lite for hetsig ton:
- Heter hans gjosedjur Angest?!!
Mattias skrattade i sakert en minut, och jag med eftersom jag var glad over att vara sa kvick och lyckad som tysk psykologiobservator. Nar M lugnat sig lite forsokte han pa ett extremt diskret satt, som om alla i rummet haft tratt-oron och kunnat svenska, forklara for mig:
- Nej, han har bara san rost.
- Va?
- Gosedjuret har sadan rost bara. Han AR radd.
Vi skrattade val i fem minuter till eller sa, jag at mattias overdrivna diskretion och han at min nagot forhastade slutsats om gosedjuret Bambis (som det nu egentligen hette) identitet.
Som ni kanske forstar pa var humor hander det inte jattemycket nar man ar ute och trampar. Man far roa sig at det lilla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)